Mark Rothkos stora färgfält ser ut som ren abstraktion men de bygger på ett studium av italienskt 1400-tal. Utställningen ”Rothko a Firenze” på Palazzo Strozzi i Florens, som visades 14 mars till 23 augusti 2026, samlade över 70 målningar och satte dem i direkt dialog med den stad Rothko själv reste till för att förstå hur ljus och färg kan bära ett andligt innehåll. Över 240 000 personer såg den. Kuratorerna var Christopher Rothko, konstnärens son och Elena Geuna.
Det som gör kopplingen tydlig är inte teori utan placering. Fem av Rothkos målningar hängdes i Museo di San Marco, mitt bland Fra Angelicos fresker från 1400-talet. En akvarell från 1958, utförd i brandgult, rosa och rött, hamnade nära ett kloster där samma färgskala redan fanns på väggen, i Maria Magdalenas klädnad.
Fra Angelicos rosa återkommer i en akvarell från 1958
Sammanträffandet är inte slumpartat. Fra Angelico målade sina fresker i cellerna i San Marco för munkar som skulle meditera framför dem. Bilderna är sparsmakade, nästan tömda på detaljer och färgen bär hela stämningen. Ett svalt rosa mot en grå vägg. Ett dämpat rött som lyser utan att skrika.
Det är precis den funktionen Rothko gav färgen tjugo år efter att han lämnat det figurativa. Hans målningar ska stå framför en betraktare som inte gör något annat än att titta. Rothko var noga med hängningshöjd, avstånd och ljusnivå av samma anledning som klosterbrodern satt still i cellen: verkan uppstår i tiden man ger bilden, inte i motivet.
Skillnaden är förstås innehållet. Fra Angelico hade en bebådelse att skildra. Rothko hade ingenting att skildra alls och gjorde färgen till både form och ämne. Men verktyget är samma.
Utvecklingen från figuration till färgfält gick i fem steg
Utställningen på Palazzo Strozzi följde utvecklingen kronologiskt och den blir begriplig när man delar upp den. På 1930-talet målade Rothko figurativa scener i dialog med expressionismen: människor i tunnelbanor och interiörer, med tunga färger och förenklade kroppar. Redan här är atmosfären viktigare än likheten. I det tidiga 1940-talet märks surrealismens inflytande, formerna blir organiska, nästan biologiska och myten tar över motivet. Rothko läste Nietzsche och antikens tragedier och sökte något som skulle fungera bortom det enskilda.
I mitten av 1940-talet löses figuren upp. Kroppen försvinner ur bilden men känslan ska stanna. Det är övergångsåren och de brukar hoppas över i sammanfattningar av hans karriär. Omkring 1950 tar färgfältet form: rektanglar med suddiga kanter, lager på lager av tunn färg, inget centrum och ingen komposition i klassisk mening. Formatet växer så att målningen omsluter betraktaren. Under 1950- och 1960-talen mörknar skalan och allvaret växer. Rothko går mot rödbrunt, mörkt lila och nästan svart. Det är i dessa år han arbetar med rumsliga sviter tänkta för kontemplation.
Sekvensen visar att abstraktionen inte var ett brott. Den var slutstationen för en fråga han ställde hela livet: hur får en bild någon att känna något utan att berätta en historia?
Två Rothko-målningar i Michelangelos vestibul prövade en spänning
Vid Biblioteca Medicea Laurenziana visades två Rothko-målningar i den vestibul Michelangelo ritade på 1520-talet, ett rum där kolonner sitter infällda i väggen och trappan väller ut som en vätska. Michelangelo bröt mot den klassiska ordningen i just det utrymmet. Att sätta Rothko där handlar om samma sak från andra hållet: klassisk återhållsamhet mot expressiv frihet, i ett rum där båda finns samtidigt.
Lånen kom från MoMA, Tate och Centre Pompidou
En utställning av den här omfattningen kräver att de stora institutionerna släpper ifrån sig nyckelverk. Låneparterna var MoMA och Metropolitan Museum of Art i New York, Tate i London, Centre Pompidou i Paris och National Gallery of Art i Washington DC. Många målningar hade aldrig visats i Italien tidigare.
Upplägget var dessutom byggt specifikt för Palazzo Strozzi och gick inte vidare på turné, ett upplägg som beskrivs närmare i recensionen av utställningen. Entrén kostade 16 euro och museet höll öppet dagligen mellan 10 och 20, med torsdagar till 23. Även på Ferragosto den 15 augusti var dörrarna öppna, vilket i Italien är ovanligare än man tror.
Etiketten abstrakt expressionism säger mindre än den låter
Rothko sorteras rutinmässigt under abstrakt expressionism, tillsammans med Pollock, de Kooning och Newman. Termen är ett paraply som rymmer konstnärer som inte hade särskilt mycket gemensamt utöver att de verkade i New York efter kriget. Rothko själv ogillade begreppet.
Det spelar roll för hur man ser hans verk. Läser man honom som en del av en amerikansk efterkrigsrörelse blir målningarna en fråga om gest, format och yta. Läser man honom mot Florens blir de något annat, en sen förlängning av en europeisk tradition där färgen bär det som inte går att säga. Det är därför verken fortfarande fungerar. De hör inte till ett årtionde, utan till en linje som går tillbaka till de gamla målningarna och den klassiska konstens sätt att använda ljus.
Att en Rothko kan hänga intill en fresk från 1440-talet utan att någon av dem ser malplacerad ut säger något om båda. Vill du se fler exempel på hur olika epoker talar med varandra finns en översikt av konsthistoriens rörelser att börja i.
FAQ
Var Rothko själv i Florens?
Ja. Rothko reste i Italien och studerade renässansens måleri på plats och intresset för hur äldre mästare byggde upp ljus i tunna färglager syns i hans egen teknik.
Vilken teknik ger Rothkos färger sitt djup?
Han lade många mycket tunna, delvis genomskinliga lager av utspädd färg över varandra, ofta med olika pigment i olika skikt. Ljuset tränger in och reflekteras tillbaka genom lagren, vilket gör att ytan verkar lysa inifrån snarare än att bara vara målad. Samma princip användes i renässansens lasyrmåleri, där form byggdes upp lager för lager i stället för att blandas färdigt på paletten.
Finns Rothko att se i Sverige?
Moderna Museet i Stockholm har verk av flera amerikanska efterkrigskonstnärer i sin samling. Vad som hänger framme växlar, så kolla museets aktuella hängning innan du reser.
Vad hände med utställningen på Palazzo Strozzi?
Den stängde 23 augusti 2026 och hade då tagit emot över 240 000 besökare. Eftersom den byggdes särskilt för Palazzo Strozzi gick den inte vidare till någon annan stad.