Gus Van Sants nya film ”Dead Man’s Wire” är ett visuellt lyckat men dramaturgiskt ojämnt återvändande till 70-talets gisslanthriller, där Bill Skarsgård bär hela projektet på sina axlar som den verklige gisslantagaren Tony Kiritsis. Filmen hade världspremiär på Venedigs filmfestival den 2 september 2025 och går upp på amerikanska biografer den 9 januari 2026. Detta är Van Sants första regiarbete på åtta år, sedan ”Don’t Worry, He Won’t Get Far on Foot” från 2018.
Det är en film som vill vara ”Dog Day Afternoon” och som lyckas halvvägs. Resten hänger på Skarsgård.
Vad filmen handlar om
I februari 1977 fäste affärsmannen Tony Kiritsis en metalltråd runt halsen på bolånechefen Richard Hall i Indianapolis. Tråden var kopplad till avtryckaren på ett avsågat hagelgevär. Konstruktionen, döpt till ”dead man’s wire”, var designad för att skjuta av Halls huvud om någon försökte fritagning eller om Kiritsis själv skulle falla.
Hall hölls gisslan i drygt 60 timmar. Kiritsis krävde fem miljoner dollar, att slippa åtal och en personlig ursäkt från bolåneföretaget Meridian Mortgage, som han ansåg hade bedragit honom i samband med ett markköp för ett planerat köpcentrum.
Det som gjorde fallet till global nyhet var inte bara situationen, utan hur Kiritsis paraderade sitt offer framför tv-kamerorna medan han läste upp sina krav. Han blev en sorts folkhjälte i realtid. För svenska läsare är paralleller till Norrmalmstorgsdramat 1973 uppenbara, även om Kiritsis inte rånade en bank utan utkrävde upprättelse.
Skarsgård är anledningen att se filmen
Bill Skarsgård gör något sällsynt: han gestaltar en man som ligger på gränsen mellan paranoid vanföreställning och berättigad vrede, utan att någonsin tippa över i karikatyr. SVT:s Kristoffer Viita beskriver prestationen som ”magnetisk”, och det är rätt ord. Han fyller bildrutan på ett sätt som påminner om Pacino i ”Dog Day Afternoon” – fast mer sluten, mer inbunden, farligare.
Al Pacino själv är med i filmen, i en biroll. Colman Domingo och Myha’la kompletterar. Dacre Montgomery spelar Richard Hall.
Men filmen tillhör Skarsgård, och det är både dess styrka och dess problem.
Van Sants visuella hantverk håller
Filmen är inspelad på film, inte digitalt. Färgpaletten är desaturerad, nästan dammig. Det här är inte en film som försöker se ut som 1977 med hjälp av filter – den försöker vara 1977. Estetiskt lyckas det bra.
Inspirationskällorna är tydliga. Sidney Lumets ”Network” (1976) och ”Dog Day Afternoon” (1975) skiner igenom i varje scen. Den ekonomiska stagnationens vrede, medielogikens sätt att förvandla desperation till underhållning, den lilla mannens rebellion mot systemet. Allt finns där.
Frågan är om det räcker. The Guardian kallar resultatet ”gripping” och drar Lumet-parallellen med entusiasm. Hollywood Reporter skriver att Van Sant är ”in top form”. IndieWire är mer reserverade, landar på B- och beskriver filmen som ”limp” på sina ställen.
Där filmen brister
Viita på SVT sätter fingret på det som flera internationella kritiker också noterar, om än i mildare ordalag: Van Sant verkar ha regisserat utan full entusiasm. Mycket av det som omger Skarsgård är ”halvbakat”.
Manus, skrivet av Austin Kolodney, rör sig tryggt inom genrens konventioner men hittar sällan något nytt. Sympatin för Kiritsis som antihjälte – den där 70-talskänslan av att systemet verkligen är ruttet och att våld är det enda språk som hörs – känns mer som en stilövning än en levande politisk poäng.
Filmen är 104 minuter. Det är kort. Trots det drar vissa partier.
Det här är skillnaden mellan Van Sants bästa verk – ”Drugstore Cowboy” (1989), ”Elephant” (2003), ”Milk” (2008) – och det som ligger en nivå under. I topparna finns en egensinnighet, en vilja att bryta mot något. Här följer han mallen.
Varför filmen ändå är intressant för konstintresserade
”Dead Man’s Wire” är ett intressant studieobjekt för den som följer hur bildkonst och filmkonst samtalar. Van Sant är själv bildkonstnär utöver regissör, han målar och fotograferar. Hans filmer har alltid haft ett medvetet förhållande till komposition, till det stilla i bildrutan, till det som inte sägs.
I den här filmen märks det i scener där kameran dröjer kvar på Kiritsis ansikte längre än vad narrativet kräver. Det är nästan porträttmåleri. Hade man klippt ut stillbilder skulle de kunna hänga på ett galleri.
Filmens estetik kan också läsas som en kommentar till hur 70-talet idag har blivit en visuell schablon – samma desaturerade bruna toner, samma cigarettrök, samma beigefärgade interiörer som återkommer i otaliga prestigeserier. Van Sant använder schablonen men försöker ge den substans genom att återvända till mediet film. Där finns en poäng.
För en fördjupning i hur konstens uttryck förändras över tid och hur vår blick formas av epokens visuella språk, Infovavs översikt över konstepoker en bra ingång.
Den svenska parallellen som aldrig nämns
”Dead Man’s Wire” hade tjänat på att blicka utanför det amerikanska. Norrmalmstorgsdramat 1973, där Jan-Erik Olsson höll fyra bankanställda gisslan i drygt sex dygn, skapade begreppet stockholmssyndromet och förändrade hur världen förstår relationen mellan gisslan och gisslantagare.
Kiritsis-fallet 1977 har en besläktad dynamik men annan textur. Där Olsson blev föremål för sina gisslans sympati, blev Kiritsis föremål för en hel nations. Han spelade medielogiken. Han visste att kamerorna var där.
Filmen tar upp det men utforskar det inte på djupet. Det är kanske dess största missade möjlighet.
Ska du se den?
Om du gillar Skarsgård – ja, utan tvekan. Rollen är en av hans bästa hittills.
Om du gillar Van Sant – ja, men justera förväntningarna. Det här är inte ”Elephant”. Det är mer hantverk än konst.
Om du är intresserad av 70-talets estetik, true-crime-genrens utveckling, eller av hur bildkonstnärliga regissörer arbetar med rörlig bild – då är filmen intressant oavsett dess dramaturgiska svagheter.
Betyg i internationell press landar mellan B- och fyra stjärnor. NextMag kallar den ”a mid-tier entry” i Van Sants filmografi men välkomnar återkomsten. Det är en rättvis sammanfattning.
En film som är värd att se, men som inte blir den återuppståndelse som åtta års tystnad lovade.