Kategori: Målningar

Sixtinska kapellet är ett av världens mest betydelsefulla konstverk samlat i ett och samma rum. Kapellet fungerar både som ett religiöst centrum och som ett monument över renässansens konstnärliga ambitioner. Här möts teologi, makt, estetik och mänsklig skaparkraft i en skala som saknar motstycke. Jag ser ofta hur Sixtinska kapellet beskrivs som en enskild sevärdhet, men i själva verket rymmer det en hel berättelse om idéer, konflikter och konstnärliga genombrott som sträcker sig över flera decennier.

Sixtinska kapellet och dess konstnärliga betydelse

Sixtinska kapellet räknas som ett av världens mest inflytelserika konstverk, men det är också ett rum där konst, religion och makt vävs samman till en ovanligt tät helhet. Här möts teologiska idéer och konstnärliga ambitioner i ett format som fortfarande påverkar hur vi ser på bild, berättande och mänsklig skaparkraft. Jag upplever ofta att kapellet beskrivs som en enskild sevärdhet, men egentligen fungerar det som en sammanhängande bildvärld där varje del bygger på nästa. Just därför lämpar sig Sixtinska kapellet särskilt väl som en pelare, där helheten blir minst lika viktig som de enskilda mästerverken.

Kapellets uppkomst och historiska sammanhang

Sixtinska kapellet uppfördes under senare delen av 1400-talet på uppdrag av påven Sixtus IV. Redan från början var rummet tänkt att fungera som ett ceremoniellt centrum snarare än som en plats för stilla andakt. Arkitekturen är medvetet stram och rektangulär, vilket skapar tydliga ytor för bildprogram och symbolik. Det är ingen tillfällighet att kapellet påminner om Salomos tempel i sina proportioner. Genom denna koppling placerade kyrkan sig själv i en lång, biblisk tradition av gudomligt sanktionerad makt.

Arkitekturen som ram för bildberättandet

Rummets arkitektur spelar en avgörande roll för hur konsten upplevs. Väggarna är höga men relativt nära varandra, vilket gör att besökaren omsluts av bilderna snarare än betraktar dem på avstånd. Blicken leds naturligt längs väggarna och upp mot taket, innan den till slut fastnar vid altarväggen. Denna rörelse är inte slumpmässig. Den är en del av rummets dramaturgi, där arkitekturen fungerar som en osynlig regissör för betraktarens upplevelse.

Konklaven och kapellets ceremoniella roll

Den mest kända funktionen är konklaven, där kardinalerna samlas för att välja ny påve. Under dessa tillfällen stängs kapellet helt från omvärlden. Besluten fattas bokstavligen under bilder av skapelse, profeter och yttersta domen. Symboliken är stark. De som röstar gör det i ett rum som ständigt påminner om ansvar, skuld och gudomlig dom. Det ger valet en tyngd som sträcker sig långt bortom det politiska.

Ett rum som formar upplevelsen

Sixtinska kapellet är inte ett monumentalt rum i storlek, men det är intensivt i sin verkan. Närvaron av bilder på alla sidor gör upplevelsen direkt och ibland överväldigande. Det finns ingen neutral zon där man kan dra sig undan. Jag tycker att just detta gör kapellet så speciellt. Man blir indragen i berättelsen, vare sig man vill eller inte. Rummet fungerar därmed inte bara som en behållare för konst, utan som ett aktivt verktyg för påverkan.

Sixtinska kapellet och Michelangelos takmålningar

Uppdraget och den oväntade konstnären

När arbetet med taket inleddes var det långt ifrån självklart vem som skulle utföra det. Michelangelo betraktade sig främst som skulptör och såg måleriet som ett sidospår. Trots det fick han uppdraget att dekorera ett enormt tak i ett av kyrkans mest symboliskt laddade rum. Beställningen kom i ett sammanhang präglat av både prestige och rivalitet, där konst också fungerade som ett maktmedel. Michelangelo tog sig an uppgiften med tvekan, men också med en stark vilja att kontrollera varje aspekt av arbetet.

Arbetsprocessen och de tekniska utmaningarna

Arbetet pågick mellan 1508 och 1512 och innebar extrema fysiska påfrestningar. Michelangelo utvecklade egna ställningar och arbetade huvudsakligen stående, högt över golvet. Freskotekniken krävde snabbhet och precision eftersom färgen applicerades på våt puts. Varje misstag riskerade att bli permanent. Trots möjligheten att använda assistenter valde han ofta att arbeta ensam, vilket gav honom full konstnärlig kontroll men också ökade pressen. Resultatet blev ett sammanhängande verk där varje del bär spår av samma hand och samma vilja.

Kroppen som bärande uttryck

Det mest omvälvande med takmålningarna är hur människokroppen skildras. Muskler, tyngd och rörelse får en närvaro som tidigare saknade motsvarighet i kyrklig konst. Figurerna är inte idealiserade på ett stillsamt sätt, utan laddade med energi och spänning. Profeter och sibyllor sitter vridna i komplexa poser, som om de befinner sig mitt i en inre kamp. Kroppen blir här ett språk, ett sätt att uttrycka både det gudomliga och det mänskliga samtidigt. Jag upplever ofta att man nästan känner kraften i figurerna snarare än bara ser den.

Komposition och illusion

Takets uppbyggnad bygger på en avancerad illusion av arkitektur. Målade lister, valv och fält skapar ordning i den stora ytan och gör det möjligt att läsa verket i sektioner. Samtidigt håller denna struktur ihop helheten. Betraktaren kan fokusera på en enskild figur eller scen utan att tappa känslan av sammanhang. Det är just balansen mellan detaljrikedom och övergripande struktur som gör taket så hållbart som konstverk, även efter hundratals år.

Mottagande och genomslag

När taket avtäcktes väckte det omedelbar uppmärksamhet. Samtida konstnärer såg verket som både en inspiration och en utmaning. Efter Sixtinska kapellet gick det inte längre att ignorera Michelangelos sätt att gestalta kroppen och rörelsen. Hans tolkning satte en ny standard och förändrade riktningen för den västerländska konsten. Takmålningarna blev snabbt en referenspunkt, inte bara för religiöst måleri, utan för hela synen på vad bildkonst kunde vara.

Sixtinska kapellet och skapelseberättelsen i bild

Berättelsens placering i takets mitt

Skapelseberättelsen löper genom mitten av taket och fungerar som dess narrativa ryggrad. Michelangelo placerade dessa scener strategiskt så att de kan läsas i följd, nästan som en visuell text. När blicken rör sig längs takets mittaxel följer den världens tillblivelse, människans upphöjelse och hennes fall. Det är ingen slump att just dessa motiv fått den mest framträdande platsen. De behandlar frågor som rör alla människor, oavsett tid: var kommer vi ifrån, vad är vårt ansvar och vad händer när vi bryter mot givna gränser.

Skapandet av ljus, himlakroppar och natur

De första scenerna skildrar skapandet av världen i kosmisk skala. Ljuset skiljs från mörkret, himlakropparna får sin plats och naturen formas. Michelangelo gestaltar detta genom kraftfulla rörelser snarare än detaljerade landskap. Skaparen framställs som aktiv, nästan våldsam i sin energi. Kroppen sträcks, vrids och accelererar genom bildytan. Det gör att skapelsen inte framstår som en stillsam handling, utan som något dynamiskt och pågående. Jag tycker det är slående hur abstrakta idéer blir begripliga genom kroppens rörelse.

Skapandet av Adam och mötet mellan människa och Gud

Den mest ikoniska scenen är skapandet av Adam. Två händer närmar sig varandra, laddade med spänning. Det lilla avståndet mellan dem har blivit ett av konsthistoriens mest analyserade motiv. Här ryms både livets gnista och en tydlig gräns. Adam är fortfarande tung, vilande mot marken, medan den gudomliga gestalten rör sig framåt med kraft och vilja. Bilden säger lika mycket om människans potential som om hennes beroende. Det är ett ögonblick av kontakt, men också av separation.

Skapandet av Eva och människans ansvar

När Eva skapas förändras tonen. Gesten är lugnare, mer ceremoniell. Eva reser sig ur Adams sida i en rörelse som förmedlar både vördnad och förväntan. Här introduceras relationen mellan människor, inte bara mellan människa och Gud. Michelangelo ger scenen en stillsam tyngd, som om den markerar ett nytt skede i berättelsen. Människan är inte längre ensam, och därmed blir också ansvar och val mer komplexa.

Syndafallet och utdrivningen ur paradiset

I syndafallet och utdrivningen skärps dramatiken. Ormen, trädet och den förbjudna frukten bildar ett koncentrerat bildrum där beslut får omedelbara konsekvenser. Kropparna förändras. Rörelserna blir tyngre, uttrycken mer pressade. När Adam och Eva drivs ut ur paradiset är det inte bara en fysisk förflyttning, utan en existentiell brytpunkt. Osäkerhet, skam och förlust blir synliga i kroppsspråket. Här visar Michelangelo hur bildkonst kan förmedla psykologiska tillstånd utan ord.

Kroppen som berättande verktyg

Genom hela skapelseberättelsen använder Michelangelo kroppen som sitt främsta berättarverktyg. Bakgrunderna är nedtonade, nästan sekundära. I stället ligger fokus på hållning, spänning och rörelse. Det gör berättelsen tidlös. Den är inte knuten till en specifik plats eller epok, utan till mänskliga erfarenheter som fortfarande känns igen. Skapelseberättelsen i Sixtinska kapellet blir därför inte bara en religiös framställning, utan en visuell reflektion över människans villkor.

Sixtinska kapellet och Yttersta domen

Bakgrunden till altarväggens målning

När Michelangelo återvände till Sixtinska kapellet flera decennier efter takmålningarna mötte han ett helt annat sammanhang. Tiden hade präglats av religiös oro, reformation och hårdare ton inom kyrkan. Uppdraget att måla altarväggen med motivet Yttersta domen kom därför med andra förväntningar och ett allvar som skiljer sig tydligt från skapelseberättelsens kosmiska optimism. Michelangelo stod nu som en äldre konstnär med ett annat uttryck, mer präglat av erfarenhet och inre konflikt.

Kompositionen och den cirkulära rörelsen

Yttersta domen upptar hela altarväggen och domineras av en virvlande rörelse kring Kristusgestalten i centrum. Till skillnad från takets tydliga indelning i fält saknar denna målning fasta arkitektoniska ramar. I stället rör sig kropparna i cirklar och diagonaler, som om hela mänskligheten dragits in i ett kosmiskt flöde. Denna komposition skapar en känsla av instabilitet och ofrånkomlighet. Inget är stilla. Allt är i rörelse, på väg mot dom eller fördömelse.

Kristusgestalten och maktens uttryck

Kristus framställs inte som en mild domare, utan som en kraftfull, nästan hotfull figur. Hans gest är avgörande. Med en höjd arm sätter han domen i rörelse, snarare än att lugnt administrera den. Det är en bild av absolut auktoritet. Runt honom samlas helgon och martyrer, många med attribut som tydligt visar hur de led och dog. Denna närhet mellan frälsning och våld förstärker målningens intensitet och gör den svår att betrakta på ett neutralt sätt.

De fördömda och kroppens utsatthet

På målningens nedre delar skildras de fördömda som dras nedåt av demoner och tyngd. Kropparna är förvridna, spända och ofta uttryckslösa av skräck. Här använder Michelangelo kroppen för att gestalta rädsla och maktlöshet. Det finns ingen värdighet i fallet, bara motstånd och förtvivlan. Kontrasten mot de uppstigande, som lyfts av änglar, är skarp och obarmhärtig. Domens logik är tydlig och kompromisslös.

Kontroverser och censur

Yttersta domen väckte starka reaktioner redan från början. De nakna kropparna, den brutala kraften och avsaknaden av traditionell hierarki upplevdes av många som chockerande. Kritiken ledde till att delar av målningen senare censurerades, med tillagda tygstycken över nakenhet. Denna censur säger mycket om tidsandan och om spänningen mellan konstnärlig frihet och kyrklig kontroll. Samtidigt visar den hur starkt verket påverkade sina betraktare.

Ett mörkare konstnärligt uttryck

I jämförelse med takmålningarna framstår Yttersta domen som mörkare och mer existentiell. Här finns mindre harmoni och mer ångest. Jag upplever att målningen speglar en konstnär som inte längre söker perfektion, utan sanning, även när den är obekväm. Det gör altarväggen till en kraftfull avslutning på kapellets bildvärld, där människans yttersta öde ställs i centrum.

 

Sixtinska kapellet och andra konstnärer än Michelangelo

Ett etablerat bildprogram före taket

Långt innan Michelangelo klev in i Sixtinska kapellet hade rummet redan ett genomarbetat bildprogram. Väggarna pryddes av fresker som skildrar parallella berättelser ur Moses liv och Jesu liv. Tillsammans formar de en teologisk linje som binder samman Gamla och Nya testamentet. Denna struktur är avgörande för att förstå helheten. Taket och altarväggen fungerar inte som fristående mästerverk, utan som tillägg till ett redan existerande visuellt resonemang.

Konstnärskollektivet från Florens och Umbrien

Arbetet med väggarna utfördes av flera av tidens ledande konstnärer, däribland Sandro Botticelli, Pietro Perugino och Domenico Ghirlandaio. Dessa konstnärer representerade olika regionala traditioner, men förenades här i ett gemensamt uppdrag. Resultatet blev en ovanligt sammanhållen helhet, trots att flera händer varit inblandade. Varje konstnär bidrog med sin stil, men underordnade sig rummets övergripande idé.

Moses och Jesus som parallella gestalter

Väggarnas fresker är organiserade i två huvudsakliga berättelser. På ena sidan följer man Moses liv, på den andra Jesu liv. Denna spegling är medveten. Moses representerar lagen, Jesus fullbordandet av den. Genom att placera dessa berättelser mitt emot varandra skapas en visuell dialog. Betraktaren leds att se samband, kontraster och upprepningar. På så sätt blir kapellet inte bara en plats för enskilda bilder, utan för teologiskt tänkande i bildform.

Peruginos roll och den tidiga harmonin

Pietro Perugino hade en särskilt viktig roll i projektet och bidrog till att sätta tonen för helheten. Hans fresker kännetecknas av balans, klarhet och ett lugnt bildspråk. Figurerna är ordnade, landskapen öppna och perspektivet tydligt. Denna harmoni skapade en stabil grund som senare kontrasterades kraftigt av Michelangelos mer dramatiska uttryck. Just den kontrasten gör att kapellets utveckling över tid blir synlig i själva rummet.

Botticellis berättande och rörelse

Sandro Botticelli tillförde ett mer narrativt och rytmiskt bildspråk. Hans scener är ofta tätare, med många figurer och tydliga händelseförlopp. Rörelsen i hans fresker leder blicken genom bilden och förstärker berättelsens tempo. I kombination med Peruginos lugn skapas en dynamik som gör väggarna levande, snarare än statiska.

Samspel snarare än konkurrens

Det är lätt att se Michelangelos insatser som något som överskuggar allt annat, men jag tycker att styrkan i Sixtinska kapellet ligger i samspelet. Väggarnas fresker ger struktur, kontinuitet och teologisk tyngd. Taket och altarväggen adderar dramatik och existentiell laddning. Tillsammans bildar de ett av konsthistoriens mest sammanhållna rum, där olika konstnärliga röster samverkar snarare än konkurrerar.

Sixtinska kapellet och makt, religion och politik

Påvens roll som beställare och regissör

Sixtinska kapellet är inte bara ett konstnärligt projekt, utan ett resultat av medvetna beslut fattade på högsta nivå inom kyrkan. Påvarna fungerade inte enbart som finansiärer, utan som aktiva regissörer av rummets budskap. Genom att beställa specifika motiv, välja konstnärer och godkänna bildprogram formade de en visuell berättelse som legitimerade kyrkans auktoritet. Konsten blev ett språk för makt, där teologi och politik gick hand i hand.

Bildprogrammet som ideologiskt verktyg

Väggarnas parallella berättelser om Moses och Jesus är ett tydligt exempel på hur bild användes för att argumentera. Genom att visa en obruten linje från lagen till frälsningen stärkte kyrkan sin egen position som bärare av den gudomliga ordningen. Takets skapelseberättelse och altarväggens Yttersta domen förstärker detta genom att placera människans liv och öde inom ett större kosmiskt sammanhang. Budskapet är konsekvent. Kyrkan står mellan Gud och människa, som uttolkare, vägledare och domare.

Konklaven som politisk handling

När kardinalerna samlas för att välja ny påve sker det i ett rum laddat med bilder av ansvar och konsekvens. Det gör konklaven till mer än ett organisatoriskt val. Det är en ritual där politiska beslut kläs i religiös symbolik. Att fatta beslut under scener av skapelse och dom skapar en psykologisk ram som påminner om att makten inte bara är mänsklig, utan också moraliskt och andligt förpliktigande. Rummet påverkar handlingen, även om det sker på ett subtilt plan.

Konflikter, kritik och kontroll

Konsten i Sixtinska kapellet har aldrig varit okontroversiell. Redan under arbetets gång uppstod konflikter mellan konstnärlig frihet och kyrkliga normer. Yttersta domen är det tydligaste exemplet, där nakenheten och den brutala kraften väckte stark kritik. Att delar av målningen senare censurerades visar hur makten också kunde slå tillbaka mot konsten när uttrycket upplevdes som hotfullt eller olämpligt. Samtidigt vittnar censuren om verkets styrka. Det som inte utmanar behöver inte kontrolleras.

Konst som propaganda och trosfördjupning

Det är lätt att se propagandainslag i kapellets bildvärld, men bilden är mer komplex. Samma konstverk som stärker kyrkans makt kan också fungera som genuin trosfördjupning. För den troende erbjuder bilderna en väg in i teologiska frågor som annars är abstrakta. För makthavaren erbjuder de ett sätt att befästa auktoritet. Jag upplever att just denna dubbelhet gör Sixtinska kapellet så fascinerande. Det är både ett andligt rum och ett politiskt verktyg, utan att dessa roller helt går att skilja åt.

Ett rum där idéer materialiseras

I Sixtinska kapellet blir idéer om makt, ansvar och moral konkreta. De tar form i kroppar, rörelser och blickar. Det gör att politiska och religiösa budskap inte bara förstås intellektuellt, utan känns fysiskt. Rummet talar till betraktaren, oavsett om denne delar tron eller inte.

Sixtinska kapellet ur ett konsthistoriskt perspektiv

En vändpunkt i renässansens bildspråk

Ur ett konsthistoriskt perspektiv markerar Sixtinska kapellet en tydlig brytpunkt. Här sammanfattas den tidiga renässansens strävan efter ordning, perspektiv och harmoni, samtidigt som något nytt tar form. Michelangelos insatser, i dialog med de tidigare väggmålningarna, driver konsten bort från balans och mot spänning, rörelse och psykologiskt djup. Det är i detta möte mellan ideal och konflikt som kapellet får sin unika position i konsthistorien.

Från harmoni till dramatik

De tidiga renässanskonstnärerna arbetade ofta med tydlig komposition, stabila kroppar och ett lugnt berättande. I Sixtinska kapellet finns detta fortfarande närvarande i väggarnas fresker. Samtidigt introducerar Michelangelo ett helt annat temperament. Kropparna blir större, mer vridna och emotionellt laddade. Denna förskjutning pekar fram mot manierismen, där just överdrift, komplexitet och spänning blir centrala uttrycksmedel. Kapellet fungerar därmed som en bro mellan olika epoker snarare än som ett slutmål.

Kroppens nya betydelse i konsten

Efter Sixtinska kapellet gick det inte längre att se människokroppen som ett neutralt objekt i konsten. Michelangelo gjorde kroppen till ett bärande uttryck för idéer, känslor och existentiella frågor. Detta fick genomslag långt utanför kyrklig konst. Skulptur, måleri och senare även akademisk konstundervisning kom att präglas av hans sätt att förstå anatomi och rörelse. Jag upplever att mycket av den västerländska konstens fokus på kroppen kan spåras tillbaka just hit.

Kapellet som referenspunkt för generationer

Under århundradena har konstnärer rest till Rom med Sixtinska kapellet som mål. Det har studerats, kopierats, tolkats och ibland aktivt ifrågasatts. För vissa blev det en mall att följa, för andra ett ideal att göra uppror mot. Just därför är kapellet så centralt. Det är inte bara ett mästerverk, utan ett problem, något som tvingar fram ställningstaganden. Hur målar man efter Michelangelo. Hur berättar man vidare utan att upprepa.

Ett verk som förändrar betraktarens roll

Konsthistoriskt är Sixtinska kapellet också viktigt för hur det förändrar relationen mellan verk och betraktare. Bilderna kräver något av den som ser dem. De är för stora, för intensiva och för komplexa för att passera obemärkt. Betraktaren blir aktiv, både fysiskt genom att röra blicken och huvudet, och mentalt genom att tolka och reagera. Det markerar ett skifte där konsten inte längre bara visas, utan upplevs.

En helhet snarare än en samling verk

Det kanske mest avgörande konsthistoriska perspektivet är att Sixtinska kapellet måste förstås som en helhet. Här samverkar arkitektur, måleri, teologi och politik i ett sammanhängande system. Det är just denna sammansmältning som gör kapellet till något mer än summan av sina delar. Som konsthistoriskt objekt är det därför inte bara viktigt för vad det visar, utan för hur det visar det.

Sixtinska kapellet som upplevelse i dag

Att möta verket i en modern kontext

Att uppleva Sixtinska kapellet i dag skiljer sig markant från hur rummet ursprungligen var tänkt att användas. Det som en gång var ett relativt slutet ceremoniellt rum har blivit ett av världens mest besökta konsthistoriska mål. Tusentals människor passerar dagligen genom kapellet, vilket förändrar både tempot och sättet man tar in bilderna. Ändå finns något märkligt beständigt i upplevelsen. Trots trängsel, vakter och mobilförbud uppstår ofta ett ögonblick av stillhet när blicken når taket.

Restaureringar och förändrad blick

Under slutet av 1900-talet genomfördes omfattande restaureringar av målningarna. Smuts, sot och tidigare övermålningar avlägsnades, vilket gjorde färgerna klarare och uttrycket mer levande. Restaureringen väckte debatt. Vissa menade att verken blev för ljusa, andra att de äntligen kunde ses som de var avsedda. Oavsett ståndpunkt har restaureringarna påverkat hur vi upplever kapellet i dag. Det som tidigare uppfattades som tungt och mörkt framstår nu som mer dynamiskt och färgrikt.

Kroppslig upplevelse och fysisk närvaro

Sixtinska kapellet är inte en plats man betraktar på distans. Man står under målningarna, vrider nacken, flyttar blicken och justerar kroppen. Upplevelsen är fysisk. Den kräver närvaro och anpassning. Jag upplever att det är just detta som gör mötet så starkt. Man konsumerar inte bilderna snabbt, utan tvingas sakta ner, även om omgivningen är intensiv. Kroppen blir en del av upplevelsen, på samma sätt som kroppen är central i målningarna.

Tystnad, regler och respekt

Tystnaden som råder i kapellet är påfallande, särskilt med tanke på mängden besökare. Den är inte bara en praktisk regel, utan en del av upplevelsen. Genom att begränsa ljud skapas ett gemensamt fokus. Man delar rummet med andra, men upplevelsen blir ändå personlig. Det finns en respekt inbyggd i reglerna, som påminner om att detta inte bara är ett turistmål, utan fortfarande ett heligt rum med aktiv funktion.

Mellan andakt och estetik

För vissa besökare är Sixtinska kapellet en religiös plats, för andra ett konsthistoriskt måste. De flesta befinner sig någonstans däremellan. Det intressanta är att rummet tillåter alla dessa läsningar samtidigt. Man kan stå där och analysera komposition, teknik och stil, eller helt enkelt låta sig drabbas av helheten. Kapellet kräver ingen särskild förkunskap för att göra intryck, men belönar den som vill fördjupa sig.

Ett verk som fortsätter att tala

Trots sin ålder upplevs Sixtinska kapellet inte som ett avslutat kapitel. Det fortsätter att väcka frågor om makt, tro, kropp och mänsklighet. Varje generation möter verket med nya ögon och nya referenser. Kanske är det just därför upplevelsen fortfarande känns så stark. Rummet är förankrat i sin tid, men talar samtidigt långt bortom den.

Videon The Sistine Chapel Explained (Full 3D Virtual Tour) av Manuel Bravo ger ett fördjupande komplement till texten genom att låta betraktaren röra sig fritt i Sixtinska kapellet i en tredimensionell miljö. Med hjälp av 3D-visualiseringar blir det lättare att förstå rummets proportioner, bildprogrammens placering och hur tak, väggar och altarvägg samverkar som en helhet. Videon hjälper till att knyta samman detaljer som annars kan vara svåra att uppfatta på plats, och ger en tydlig rumslig förståelse för hur Michelangelos målningar är tänkta att upplevas i relation till arkitekturen.

Vill du själv ta dig en titt av Sixtinska kapellet i 3D kan du göra det här: Vatikanmuseerna i 3D – Sixtinska kapellet

Artikeln är smyckad med Michelangelos verk från Sixtinska kapellet